Spelare som har en stor träningsmängd bakom sig klarar av en större volym högintensiva löpningar utan att skada sig.

Att träna och spela matcher är såklart den främsta orsaken till en idrottsskada, för utan exponering för idrotten så uppstår ingen idrottsskada. Det är däremot inget linjärt samband mellan match-/träningsmängd och skaderisk som säger att skaderisken ökar i takt med att exponeringen ökar. Träningen har nämligen en skyddande effekt, åtminstone om den doseras på rätt sätt.

Tidigare studier har visat att en snabb ökning av match- och träningsbelastningen leder till en ökad skaderisk (1,2). Samtidigt har det visat sig att spelare som har legat på en hög kronisk (4 veckor) match- och träningsbelastning drabbas av färre skador än spelare som ligger på en låg belastning (1,2). Dessutom klarar spelare med en hög kronisk belastning av större variationer i den akuta (1 vecka) belastningen utan att öka skaderisken. Det verkar som att en hög kronisk belastning minskar skaderisken men att en snabb stegring av träningsbelastningen från vecka till vecka ökar skaderisken (1,2).

Vidare har det visat sig att många högintensiva löpningar och att snabbt öka antalet högintensiva löpningar mot vad spelaren är van vid ökar risken för hamstringsskador (3). Det verkar därför som att en hög kronisk belastning kan skydda mot skador samtidigt som att för stor mängd högintensiva löpningar istället ökar skaderisken. Frågan är då hur en hög kronisk belastning påverkar hur många högintensiva löpningar spelarna kan utföra utan att öka skaderisken?

Hög kronisk belastning och maxlöpningar minskar skaderisken inom gaelisk fotboll

I en nyligen publicerad studie ville forskarna ta reda på hur volymen med högintensiva löpningar påverkade skaderisken och hur den kroniska träningsbelastningen påverkade hur stor volym av högintensiva löpningar spelarna klarade av (4). För att undersöka detta samlade forskarna in data från 37 gaeliska fotbollsspelare på elitnivå under en säsong. 

Belastningen från matcherna och träningarna baserades på session RPE (sRPE) där spelarna fick skatta hur jobbigt matchen respektive träningen var på en skala mellan 1-10 och sedan multiplicerades det antalet minuter som spelades. En träning som pågått i 60 minuter där spelaren skattat ansträngningen till 7 blir således 420 arbitrary units (AU). Antalet maxlöpningar där spelarna kom upp i minst 95 procent av sin maximala hastighet under träningarna och matcherna registrerades med GPS-teknik.  

Under säsongen drabbades spelarna av totalt 91 skador i nedre extremitet, 36 från träningar och 55 från matcher. Match- och träningsbelastningen var i genomsnitt 695 AU och den akuta belastningen var i snitt 3475 AU på en vecka. 

Gällande match- och träningsbelastningens och maxlöpningarnas effekt på skaderisken fann man flera väldigt intressanta resultat. Det första intressanta fyndet var att spelare som hade sprungit maximala eller nära maximala löpningar veckan före hade en minskad risk att drabbas av en skada veckan efter. 

Kortfattat så innebär ett värde för OR som är mindre än 1 att skaderisken är mindre medan ett högt värde innebär att skaderisken har ökat jämfört med respektive referensvärde. Om du tycker att det är svårt att tolka de här tabellerna så kan jag rekommendera blogginlägget Statistik och tolkande av studier som finns på träningslära.se.

Det visade sig även att spelare som utfört få eller många maxlöpningar hade en ökad skaderisk jämfört med spelarna som tagit ”lagom” många maxlöpningar. När den kroniska belastningen togs med i ekvationen visade det sig att spelarna som hade en hög kronisk belastning klarade av att utföra fler maxlöpningar utan att öka skaderisken. Det var till och med så att en ökad mängd maxlöpningar upp till en viss gräns hade en skyddande effekt. Spelare med en låg kronisk belastning hade däremot en ökad skaderisk. 

Totalt sett sprang spelarna i snitt 170 meter med maximal hastighet under en vecka. Även när maxlöpningarna analyserades i antalet meter istället för antalet löpningar visade det sig att en hög kronisk belastning minskade skaderisken.

Sammanfattningsvis

• Regelbundet utförande av högintensiva sprintlöpningar minskar skaderisken och tränare borde därför se till att det är en del av träningen.
• Spelare som regelbundet kommer upp i minst 95 procent av sin maximala hastighet har en minskad skaderisk jämfört med spelare som inte kommer upp i samma intensitet. Det är emellertid viktigt att tänka på att både för få och för många maximala sprintlöpningar ökar skaderisken.
• En hög kronisk match- och träningsbelastning har en skyddande effekt som gör att spelarna klarar av fler sprintlöpningar på nära maximal intensitet. Att komma upp i en hög kronisk belastning är därför något att sträva emot, tänk dock på att inte stegra belastningen alltför snabbt.