Har sprinters nått sin fulla potential?















100 meter är en av dem mest prestigefulla idrottsgrenarna inom alla kategorier. Kanske för att den, tack vare sin simplicitet, är en publikvänlig idrott som alla kan relatera till.

På herrsidan har vi under 2000-talet fått se tider som pressat ner världsrekordet till fantastiska nivåer och frågan är nu om tiderna kan pressas ytterligare? Usain Bolt satte nytt världsrekord gång på gång 2008-2009 och på VM i Berlin 2009 sprang han in på det nuvarande världsrekordet 9.58. 

På damsidan sattes det nuvarande världsrekordet redan 1988 då Florence Griffith-Joyner sprang in på 10.49 och sedan dess har ingen varit i närheten. Näst bäst är Carmelita Jeter på sprang 2009 på 10.64, 15 hundradelar långsammare än världsrekordet. Något som kan uppfattas som väldigt nära men som i sammanhanget faktiskt är ganska lång tid.



Anledningen till att jag tar upp detta just nu är för att jag läste artikeln 9.58 and 10.49: Nearing the citius End for 100m? där tre norska forskare belyser frågan om huruvida vi nått vår fulla potential som sprinters. 

Flera faktorer arbetar mot atleterna när sprinthastigheten ökar. Luftmotståndet ökar exponentiellt med ökad hastighet och bromsimpulsen vid varje fotisättning blir större. När hastigheten ökar får atleten dessutom kortare tid på sig att utveckla kraft eftersom markkontakttiden minskar. Detta blir väldigt problematiskt eftersom en kortare tid innebär att möjligheten till maximal kraftutveckling minskar.


Grafen visar sambandet mellan kraft och hastighet. Ju snabbare rörelsen är desto mindre kraft hinner vi utveckla.

I artikeln tar forskarna även upp andra fysiologiska begränsningar som visar på vår begränsade utvecklingspotential. Hur snabbt någon springer beror på sambandet mellan steglängd och stegfrekvens. Det optimala vore att vi kunde ta långa steg med en hög frekvens. När man börjar närma sig sin maximala hastighet kommer till slut längre steglängd innebära att stegfrekvensen blir för låg och således även hastigheten. Detta innebär att vi alltså har ett tak för när ökad steglängd inte resulterar i en ökad sprinthastighet. Steglängden är starkt beroende av benlängden och för att öka hastigheten måste vi därför öka stegfrekvensen.

Stegfrekvensen kan vi, åtminstone i viss utsträckning, öka genom att förbättra löptekniken. Det andra sättet är att lägga på oss muskelmassan för att förbättra vår power och således kraftutvecklingen i varje löpsteg. 

Även här stöter vi dock på problem eftersom en ökad muskelmassa innebär att en större vikt ska accelereras. Dessutom kommer en större atlet vara mindre strömlinjeformad vilket ökar luftmotståndet ytterligare.

Forskarna belyser även ett annat väldigt stort problem, nämligen användadet av doping. Det är ingen hemlighet att dopinganvändandet är utbrett i idrottsvärlden och framför allt bland sprintgrenarna. Många av världens genom tiderna bästa sprinters har åkt fast för doping så risken finns att vi redan nått vår fulla potential, åtminstone på naturlig väg. 



Bilden talar sitt tydliga språk över hur vanligt förekommande det är med doping.

Slutord

Huruvida vi kommer få se dagens världsrekord på 100 meter slagna i framtiden kan vi bara spekulera kring men vi ligger förmodligen extremt nära dem tider som är möjliga att springa på. Om vi nu inte redan har kommit dit.

Avslutningsvis vill jag rekommendera en kortare föreläsning av David Epstein där han ställer sig frågan om vi verkligen blir snabbare, bättre och starkare? Där tar han även upp hur mycket, eller lite, som har förändrats sedan Jesse Owens sprang 100 meter på 10.2 sekunder.



Sprint 100m Snabbhet Doping