Det finns en hel del missuppfattningar om vad artros är och hur det ska behandlas.

Artros är en ledsjukdom som orsakar smärta och stelhet i leden. Artrosen uppkommer i regel högre upp i åldrarna men om du råkat ut för en skada eller har opererat i leden kan du få artros även i yngre åldrar.

Artros beror på en obalans av nedbrytningen och uppbyggnaden av ledbrosket. Broskets uppgift är att minska friktionen i leden samt agera som stötdämpning. Under hela livet pågår en nedbrytning och uppbyggnad av ledbrosket för att brosket ska ha så bra kvalitet som möjligt. När du får artros har nedbrytningen blivit större än uppbyggnaden och den stötdämpande och friktionsminskande funktionen har därför försämrats.

Tyvärr råder en hel del missuppfattningar om vad artros är och hur det ska behandlas. Med en nyligen publicerad artikel hoppas en grupp forskare förändra uppfattningen om behandlingen vid knäartos (1).

Förändra budskapet

Vårdgivare måste förklara för patienterna att knäsmärta är ett modifierbart symtom som kan relateras till sensitiserade (ökad känslighet) strukturer i knät. Det är emellertid viktigt att patienterna förstår att smärtan påverkas av en rad biopsykosociala faktorer och beror inte enbart på den strukturella förändringen i knät som artrosen orsakat.

Förflytta behandlingsfokus

Vårdgivare måste skifta fokus från den strukturella skadan där knäproteser och andra operationer blir oundvikliga. Vårdgivare ska istället ha en person-orienterad approach med icke-operativa åtgärder som angriper biopsykosociala faktorer som påverkar smärtan och funktionshindret som knäartrosen kan medföra.

Ge patienten ansvaret

Det råder konsensus om att den bästa behandlingen för patienter med muskuloskeletal smärta innefattar att patienterna själva lär sig ta ansvar för sin vård/behandling. Vårdgivare ska därför:

• Hjälpa patienterna att bygga en positiv inställning till den biopsykosociala förståelsen för knäartros där man trycker på vikten av långsiktighet och förmågan att själv kunna påverka sin situation, istället för att patienten ska bli beroende av passiva behandlingsmetoder och ”quick fixes”.
• Uppmuntra patienterna att ägna sig åt styrketräning för benen, funktionell träning och allmän fysisk aktivitet.- Hjälpa patienter med övervikt att gå ner i vikt.
• Hjälp till vid annan komorbiditet så som depression, typ 2-diabetes och kardiovaskulär hälsa.
• Coacha patienterna till hälsosammare livsstil med regelbunden fysisk aktivitet och goda sömnvanor.
• Lära patienterna att hantera skov med ökade besvär och få patienterna att förstå att det är vanligt med skoven.
• Resonera med patienterna om för- och nackdelar med operativa åtgärder när den konservativa behandlingen är uttömd.
• Använda hemsidor, patienthistorier med mera för att underlätta i processen, se exempelvis www.painhealth.csse.uwa.edu.au, www.myjointpain.org.au eller www.pain-ed.com.

Myter och sanningar om knäartros

Myt: Graden av artros på en röntgen kan förutsäga din smärta och dina funktionshinder.
Sanning: Graden av artros på en röntgen korrelerar dåligt med smärtan och funktionsnivån.

Myt: Det hjälper att vila.
Sanning: Vila och undvikande av aktivitet gör bara smärtan mer påtaglig.

Myt: Endast operation kommer minska besvären.
Sanning: 20% av de som får en knäprotes får ingen smärtminskning.

Myt: Träning vid knäartros är farligt.
Sanning: Successivt ökad fysisk aktivitet och träning är säkert och fungerar.

Myt: Smärta = skada.
Sanning: Du kan ha ont utan att det orsakar någon skada.

Hur ska knäartros behandlas?

Till att börja med ska knäartros inte behandlas med passiva behandlingsmetoder så som massage, akupunktur, TENS, ultraljusbehandling, laser eller injektioner. Knäartros ska inte heller behandlas med opiater och du ska inte förlita dig på tillskott av olika slag. 

Knäartros ska istället behandlas med evidensbaserad utbildning, styrketräning och annan träning riktad mot knäbesvären, livsstilsförändringar i form av fysisk aktivitet och eventuell viktnedgång samt remittering till knäkirurg när det är indicerat.

Knäprotes är ett alternativ när den adekvata konservativa behandlingen har testats men inte gett önskade resultat.