Stretching – ökad rörlighet beror på ökad stretch-tolerans


Senaste tiden har det kommit mer forskning som stödjer teorin om att den ökade rörligheten beror på en ökad stretch-tolerans. Muskeln kan töjas ut mer utan att dess egenskaper har förändrats.

För några månader sedan skrev jag en artikelserie om stretching. I den första delen gick jag igenom olika stretchingmetoder och teorierna bakom dessa. Då skrev jag att forskningen tyder på att vi med stretching inte förändrar muskelns egenskaper utan att vi snarare tillåts sträcka ut den mer. 

Teorin bakom detta är att muskeln inte tillåts att sträckas ut för att den då skulle kunna gå sönder. Att några veckors stretching leder till ökad rörlighet beror då på att muskeln har sträckts ut vid upprepade tillfällen utan att ta skada, vilket i sin tur har gjort det okej att ta ut rörligheten ytterligare.

Ny forskning

Sedan jag skrev artikelserien om stretching har det kommit två nya studier från samma forskargrupp (1) (2). Syftet med studierna var att ta reda på vilka förändringar i muskulaturen som kunde förklara den ökade rörligheten. I den ena studien fick deltagarna utföra statisk stretching och i den andra använde man sig av ballistisk stretching. 

Stretchingen bestod av 4x30 sekunder på vardera ben och skulle genomföras 5 gånger i veckan under den 6 veckor långa interventionsperioden. 

För att ta reda på vad som händer i muskulaturen efter en stretchingperiod mättes rörligheten, stiffness, fascikel-längd, pennationsvinkel, passive resistive torque och maximal voluntary contraction. 

Resultat

Båda studierna visade på samma resultat. Interventionsgrupperna i de båda studierna ökade rörligheten medan kontrollgrupperna inte visade på några förändringar i rörlighet.

I övrigt fann man inga skillnader, varken för kontrollgrupperna eller interventionsgrupperna. Eftersom inga skillnader kunde påvisas varken för sen-muskelkomplexets funktionella eller strukturella egenskaper (stiffness, fascikel-längd, pennationsvinkel, passive resistive torque och maximal voluntary contraction) konstaterade forskargruppen att det mesta tyder på att den ökade rörligheten beror på en ökad stretch-tolerans.



Bilden ovan visar förhållandet mellan vridmomentet (torque) och vinkeln i fotleden (dorsiflexion ankle angle). Eftersom vridmomentet var detsamma både innan och efter stretchingperioden, trots en ökad rörlighet, har det inte skett en förlängning av någon struktur i sen-muskelkomplexet.

Slutord

Resultaten från studierna är alltså inget nytt utan bekräftar bara vad den senaste forskningen har visat. Det mesta tyder på att det är en ökad stretch-tolerans som är förklaringen till en ökad rörlighet men det är inte på något sätt skrivet i sten. 

I studierna ovan har man ju egentligen inte bevisat att en ökad stretch-tolerans över huvud taget existerar. Det forskarna kom fram till var egentligen bara att ingen av faktorerna som undersöktes kunde förklara den ökade rörligheten. Även om teorin med stretch-toleransen är den nu ledande teorin så finns det även andra möjliga teorier med andra faktorer som tros kunna påverka rörligheten. 

Hur som helst kan vi konstatera att det är möjligt att öka rörligheten med stretching, utan att försämra prestationen. I den här studien mättes bara maximal voluntary contraction men det finns även andra studier där man undersökt tävlingsspecifika faktorer så som sprint och även dem med goda resultat.

Stretching Rörlighet Stretch-tolerans