Skaderisken är beroende av match- och träningsbelastningen men är det möjligt att förutspå vem som skadar sig utifrån belastningen?
Att hålla koll på match- och träningsbelastningen för att undvika skador har varit ett hett ämne inom forskningsvärlden senaste åren. Studier har nämligen visat att både en för hög och en för låg match- och träningsbelastning är associerat med en ökad skaderisk (1). Lite förenklat verkar stora variationer i belastningen öka risken för skador medan en hög kronisk belastning (2-4 veckor) verkar kunna minska skaderisken. En enkel tolkning av detta är att skaderisken är större om du inte är förberedd på det som komma skall.
Det är däremot viktigt att skilja på om en faktor är associerad med en ökad skaderisk eller om faktorn kan förutspå om en person råkar ut för en skada (2). För även om det är många faktorer som är associerade med en ökad skaderisk har vi idag inget screening-verktyg som på ett bra sätt kan förutspå vem som kommer dra på sig en skada (3).
Fram till för några dagar sedan var det ingen som hade undersökt om match- och träningsbelastningen kunde förutspå vem som råkat ut för en skada. Nu har däremot Football Research Group publicerat en studie med data från sex elitklubbar som registrerat belastningen och skadorna på sina spelare under en hel säsong (4). Vid varje träning och match skattade spelarna sin belastning enligt Borg CR10 som sträcker sig mellan 0-10. Värdet multiplicerades sedan med antalet minuter som spelaren tränat/spelat för att få fram den totala belastningen på passet.
Studien visade att ration mellan den akuta belastningen (1 vecka) och den kroniska belastningen för 3 och 4 veckor var associerad med risken att drabbas av en icke-kontaktskada. Däremot kunde varken ration mellan den akuta och kroniska belastningen eller variationer av belastningen från vecka till vecka förutspå vilka spelare som råkade ut för en skada.
Träningsbelastning och sprinter
Jag har tidigare skrivit om en studie som visade att hög kronisk belastning och regelbunden exponering för snabba sprinter minskar skaderisken bland gaeliska fotbollsspelare. En ny studie undersökte hur högrisk-scenarios i form av sprintlöpningar samt hög och låg match- och träningsbelastning kunde användas för att förutspå vilka som råkade ut för en icke-kontaktskada (5). Dessutom undersöktes huruvida försäsongens träningsbelastning och spelarnas erfarenhet modifierade skaderisken.
Spelarna i ett amerikanskt fotbollslag skattade belastningen precis som i studien ovan och en GPS användes för att registrera spelarnas löpningar under träningarna och matcherna. Studien visade att spelare som hade en låg kronisk belastning och utsattes för en låg exponering för snabba sprinter hade störst risk att råka ut för en icke-kontaktskada. Något som återigen tyder på att spelare som inte är förberedda på den framtida belastningen har större risk för att skada sig.
Precis som att både en för hög och en för låg match- och träningsbelastning har visat sig öka skaderisken, visade det sig även att både för många och för få sprinter var associerat med en ökad skaderisk. Utifrån studien rekommenderade forskarna att amerikanska fotbollsspelare bör exponeras för sprinter på minst 85% av deras maximala sprinthastighet 5-8 gånger under en 4-veckorsperiod.
Studien visade att en låg belastning eller få/korta sträckor med sprinter under senaste månaden eller under föregående vecka kunde identifiera 50% av alla icke-kontaktskador. Det gick alltså att till viss del förutspå vilka som skadade sig. Därför rekommenderade forskarna även att spelarna skulle sprinta minst 150 meter per vecka för att minska skaderisken.
I studien undersöktes som sagt även om spelarnas erfarenhet eller deras träningsvolym under försäsongen kunde modifiera skaderisken avseende ovan nämnda variabler (belastning och sprinter). Trots att tidigare studier visat att erfarna spelare och spelare som haft hög träningsvolym under försäsongen har lägre skaderisk, var det inget som modifierade skaderisken i den här studien.
Skaderisken är beroende av flera faktorer
Studierna ovan belyser att det är viktigt att skilja på att en faktor kan vara associerad med skaderisken utan att för den delen kunna förutspå vem som kommer råka ut för en skada. Ett vanligt exempel är screening-tester för rörlighet eller styrka som ofta utförs för att identifiera problemområden hos idrottare. Testerna kan påvisa att en spelare har en brist eller svaghet som är associerad med en ökad skaderisk men testerna ger väldigt lite information om vem i laget som kommer råka ut för skadan. Sannolikt för att skaderisken är beroende av väldigt många variabler och i dagsläget vet vi för lite för att kunna förutspå vem som kommer skada sig.
Trots att det finns en tydlig association mellan match- och träningsbelastningen och skaderisken så verkar det i sig inte räcka för att kunna förutsäga vem som kommer råka ut för en skada. För få eller för många sprinter under senaste veckan/veckorna verkar däremot åtminstone delvis kunna förutsäga vem som kommer råka ut för en skada. Framför allt i kombination med match- och träningsbelastningen.
Det är som sagt många faktorer som påverkar skaderisken, däribland snabbheten(6), konditionen(7), styrkan och styrkeuthålligheten(8), träningsvolymen under försäsongen (9), och senaste veckorna (10), erfarenheten (11), tidigare skador (12), tränarens ledarskapsstil (13) samt sömnkvalitet och trötthet (14). Med så många faktorer att hålla koll på är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna förutsäga exakt vem som kommer skada sig och när.
