Det går att mäta sina framsteg på många olika sätt. Vill man gå ner i vikt kan man använda sig av en bioimpedansvåg, eller?
Vid olika tillfällen har jag skrivit om att det många gånger kan underlätta att man kan mäta sina resultat, exempelvis när man sätter upp sina nyårslöften. När man ska gå ner i vikt är det i regel vågen som får utvärdera resultaten men eftersom den inte tar hänsyn till kroppskompositionen, som är väldigt viktig att ta hänsyn till, blir det ett lite trubbigt hjälpmedel.
Som tur är finns det andra hjälpmedel som kan utvärdera detta och ett exempel på detta är bioimpedansvågen. Eftersom man vet hur snabbt olika vävnader i kroppen leder ström kan man med några matematiska formler räkna ut kroppskompositionen genom mäta hur lång tid det tar att skicka en ström genom kroppen.
Bioimpedansvåg jämfört med DXA
För att undersöka om bioimpedansvågar stämmer kan man jämföra den mot dual-energy X-ray absorptiometry (DXA) som är lite av gold standard när det kommer till att mäta kroppskompositionen i kroppen. Det här var precis vad man gjorde i en studie som nyligen publicerats (1). I studien deltog 136 personer som skulle börja med fysisk aktivitet under 10 veckor och därmed förväntade man sig även att de skulle öka sin muskelmassa och minska sin fettmassa. Innan och efter träningsinterventionen mätte man deltagarnas fettmassa och muskelmassa med en bioimpedansvåg och jämförde detta mot en DXA som fick utgöra referensvärdet.
Efter interventionen hade deltagarna gått ner 0,3 kg i snitt och enligt mätningarna med DXA hade de ökat sin muskelmassa med 0,5 kg samtidigt som de gått ner 0,8 kg i fettmassa. Mätningarna med bioimpedansvåg stämde dock inte riktigt överens med detta utan visade istället en ökad muskelmassa på endast 0,1 kg och en minskad fettmassa på 0,5 kg.
Utöver detta undersökte man även hur ofta bioimpedansvågen åtminstone visade på ett resultat i rätt riktning, det vill säga en ökad eller minskad fettmassa respektive muskelmassa. Där fann man att bioimpedansvågen överensstämde med DXA 70 procent av gångerna både i avseende på muskelmassa och fettmassa.
Låg tillförlitlighet men till viss del användbar
Det kan tyckas vara liten skillnad mellan bioimpedansvåg och DXA om man ser det i absoluta mått men visar vi det istället i relativa mått blir det en stor skillnad. Bioimpedansvågen upptäckte nämligen bara ca 60 procent av förändringen i fettmassa och endast 20 procent av muskelmassan. Något den istället verkade vara bättre på att upptäcka var huruvida individerna hade ökat eller minskat sin fett- respektive muskelmassa. Av den anledningen bör du inte lägga alltför stor vikt vid hur stor förändringen av kroppskompositionen är när du mäter dig med en bioimpedansvåg men det kan vara ett användbart verktyg när du vill veta om det går i rätt riktning.
Att använda bioimpedansvågen som en indikation för att det går i rätt riktning är precis samma sätt som du ska använda dig av den vanliga vågen. Det finns helt enkelt för många och för stora felmarginaler för att tolka dessa exakt men använder du dem på rätt sätt kan du ha nytta av dem ändå.
För att få det att fungera så bra som möjligt bör man se till att standardisera sina invägningar så mycket som möjligt. Du bör framför allt se till att du har ätit och druckit lika mycket varje gång timmarna innan du använder bioimpedansvågen då den framför allt är känslig för vätskenivåerna i kroppen. Av den anledningen bör du även ta hänsyn till andra faktorer som kan påverka vätskenivåerna, exempelvis alkoholintag och träning.
Förslagsvis mäter du dig varje morgon efter att du gått på toa men innan du äter frukost. Som jag skrivit om tidigare förändras kroppsvikten något under veckan och det kan därför vara bra att mäta sig varje dag men att du inte lägger för stor vikt vid varje enskild mätning.
Trots att bioimpedansvågen som användes i den här studien underskattade både förlusten av fettmassa och ökningarna av muskelmassa så tror jag alltså att den kan vara användbar om den används på rätt sätt. Tidigare studier har visat att åtminstone mäns viktnedgång kan underlättas om de väger sig ofta och regelbundet. Att dessutom få indikationer om förhållandet mellan fettmassa och muskelmassa tror jag kan ge lite ytterligare motivation.
Sen ska man komma ihåg att det är både dyrt och i princip praktiskt omöjligt att använda sig av en DXA på regelbunden basis. Då kan en bioimpedansvåg vara en godtycklig ersättare. Alternativt att man använder sig av en kalipermätare, måttband eller varför inte en spegel.
